.

Julafton passerade, nyår passerade, din födelsedag passerade, alla hjärtans dag passerade, påskafton passerade, min födelsedag passerade och helt plötsligt har det gått ett halvår. Jättekonstigt, ett halvår alltså. Det kommer ju inte direkt som en chock. I början räknade jag dagar, sen gick det över till att räkna veckor och sen till att räkna månader. Typ etthundraåttiotvå dagar - sex månader - ett halvt jäkla år. Jag inser det samtdigt som de känns så jävla märkligt. Jag vet att jag till slut kommer att sluta räkna. Jag vet att jag till slut kommer att sluta titta när du var inne på facebook senast. Jag vet att jag till slut kommer att sluta titta på facebook om du blivit vän med någon ny tjej. Jag vet att jag till slut kommer att sluta titta efter dig när jag är ute, fast att jag är på ett ställe som jag vet att du inte ens brukar vara på men ändå så letar jag efter ditt svarta hår som jag tycker om. Jag vet att jag till slut kommer att bli av med impulsen att vilja berätta något för dig och jag vet att jag till slut kommer att sluta titta på registreringsnummret på precis alla svarta bilar som ser ut som din. Jag vet det för att jag har slutat förut och jag vet det för att jag vissa dagar redan har slutat att göra det med dig. Att sluta titta efter din bil kommer nog vara det som tar längst tid. Antingen kommer jag att sluta med alla dessa saker för att det på någon vänster blir vi igen. Eller för att någon annan spatserar in i livet och ersätter dig. Eller så kommer jag att sluta med alla dessa saker för att tiden går och saker försvinner tillsammans med den.  

Tiden ruuuuusar. Onsdag och sluta precis på praktiken för idag,

bara tre dagars praktik nästa vecka och sen jubb på riktigt

veckan efter. Crazy! Måndagkväll var lovely med Sandra, film, glass,

delasäng och fnissa en massa. Kvällen igår var lovely hemma hos

Carro med fina filurer. Dagar när de känns som bäst! 

Söndag och jag försöker att inte ha ångest, lyckas ganska bra faktiskt. Skönt. Har en ganska rolig vecka framför mig vilket det i och för sig kan bero på. Måste njuta nu de två sista veckorna innan jobb startar på riktgt, men som tur är så kommer det ju lite röda dagar här och var och några veckors semester sen längre fram..Det pisseregnar idag. Tur att det inte gjorde det igår. Finns inget jättevettigt att skriva här för tillfället känner jag. Livet rullar på med allt vad det innebär, dryga saker och bra saker. Mest är de bra saker faktiskt, är väll bara jag som ska lyckas inse hur bra sakerna är. Det mesta är egentligen jävligt bra, jag vet det, men ska bara lyckas med att känna det lite oftare också. Eller bara acceptera att den känslan inte kommer hela tiden och vara nöjd när känslan väl infinner sig. Konstigt att jag inser det just idag, en dag då det pisseregnar och är söndag. Inte helt tippat att det skulle infalla en dag som denna. Jag måste sluta lägga energi på små skitsaker och sluta lägga energi på saker hos mig själv som det inte verkar som jag kan ändra på ändå. En vacker dag är jag helt säker på att det kommer, det där när allt ställs på sin spets och man undrar vad fan man har hållt på med innan. När det man lagt energi på nu och som man vill förändra kommer att vara så jävla litet jämfört med något annat. Har börjat tänka ibland att om jag dör imorgon är detta min sista dag, halvknepig tanke att lyckas tänka på riktigt men de hjälper för att uppskatta här och nu lite bättre. Nu ska jag ut i regnet och få mig ännu en familjedos denna helg ♥

Känns lite som att jag är på weekend, har varit i Tygan sen i torsdags när pappa fyllde år.  Sen har det liksom bara inte blivit av att åka hem. Beror väll i och för sig också på att Sandra är hemma och att ingen av oss har haft något speciellt att göra och att det då är hundra gånger trevligare att hänga med varandra. Tur i oturen så har hon dock jobbat en del om dagarna så att jag har kunnat få tummen ur röven och faktiskt plugga. Just nu känns de lite märkligt dock, att vara själv hemma här. Orkar verkligen inte sätta mig på en buss och åka hem, passar på att lyssna på så där hög musik som man egentligen vill lyssna på hemma men som samvetet någonstans ändå sätter stopp för. 

 

Om mindre än en månad är praktiken slut och det är dags att börja jobba på riktigt. Känns jävligt märkligt. Att man liksom har pluggat klart. Att man är vuxen och ska ha ett heltidsarbete med betald semester. Skönast känns att börja få mer pengar i månaden och att jag förhoppningsvis då är klar med det jävla examensarbetet. Minst skönt är att bli av med "lediga" dagar och sovmornar. Ansvar känns inte heller jättelockande alltid och jag håller tummarna för att jag ska lyckas slippa bli en stressad själ med ett stressigt jobb som inte går att släppa när ja går hem. Håller också tummarna för att jag ska vänja mig hyfsat snabbt vid de delarna av jobbet som jag just nu inte jublar över, vilket mest i och för sig hänger på feghet och blyghet förmodar jag. Så jag antar att det bara är att göra det och förmodligen utvecklas åt det bättre hållet.