.

I fredags var vi några från klassen som sågs hemma hos mig och skåla för att vi lämnat in examensarbetet och sen var vi ute och svira lite. Igår låg jag i soffan och var bakis några timmar och sen tog jag mig till Tygan. En tur till Klagahamn och ostbricka. Idag var jag med mamma och kolla på någon hästtävligt, en aning tråkigt. Sen hämtade vi upp pappa och åkte på lite roligare saker. Hamn och glass! En lång och bra helg och det bästa är att jag har en veckas ledighet framför mig. Men ändå så har jag nu i några timmar velat spy på lyckliga människor av någon anledning. Inte bra och ja det är en aning hemskt. Jag väljer att skylla det på röda dagar. 

För en vecka sen kom vi till Göteborg. För en vecka sen hade vi två nätter och två dagar framför oss i Göteborg. Lördagen vi hade där var fantastiskt. Fantastisk för att det på fredagen hade spöregnat men det den dagen var strålande sommar. Fantastisk för att stämningen var på topp. För att vi gick på mysiga ställen. Fantastisk för att vi åt för jävla gott. För att man hörde Håkans låtar i en massa affärer, på cafeerna och ur fönster lite här och var. För att vi helt plötsligt råka befinna oss i samma hus som Håkan bor i utan att vi visste om det. Och framför allt var lördagen fantastisk för att den bjöd på en så in i helvetes bra konsert. Galet bra ♥ och vi ville aldrig att den skulle ta slut.

 

Igår kom det ett sådant samtal. Ett sådant samtal när man hör på den andra personen i telefonen att det är något, när hjärtat hoppar över några slag och händerna börjar skaka. Som jävligt tur var så var det inget som hänt mina nära och kära men det skulle mycket väl kunna vara de eller någon av dom istället för han som omkom. Sekunder fram eller bak, metrar fram eller bak så hade det varit dom. Sjuka hemska tanke. Helt galet och jag kan inte riktigt sluta tänka på det. Igår fick några människor det värsta jävla telefonsamtalet som man kan få, med den värsta jävla informationen. Några människor kunde inte pusta ut som jag igår för att det inte var deras anhöriga. Mår illa bara jag tänker på det. Jag får halvt dåligt samvete när jag slutar tänka på det, bara för jag vet att det finns andra som inte kommer kunna släppa de alls eftersom att det nu är deras verklighet. Samtidigt som jag vet att jag inte kan gå och tänka på det för mycket utan istället vara glad för att det som kunde ha hänt inte hände. Utan istället vara glad och tacksam så länge det inte är jag som får ett sådant samtal, för någon gång är chansen stor att det händer på ett eller annat sätt även om jag hoppas att det aldrig gör det. Sjukt att man vaknar och åker iväg för att aldrig komma fram. Och aldrig komma hem igen. Att livet kan ta slut på någon sekund. Fruktansvärt och det är så jävla svårt att ta in hur ömtåliga vi är. Hur snabbt allt bara kan vara slut.