.

En sådan dag då jag inte är nöjd alls när jag går hem, senare än vad jag skulle gjort. En sådan dag när jag vet att jag sagt till mig själv att jag fasiken ska hålla mina tider. En sådan dag när jag ändå jobbar över för andra dagen i rad. En sådan dag då jag på ett sätt skulle vilja jobba över flera timmar för att komma i fas och bara känna mig nöjd när jag går hem. En sådan dag då jag önskar att morgondagen skulle börja i fas. En sådan dag då jag skulle behöva sätta ihop min nya stol men jag ger upp så snart jag ser bruksanvisningen för att sätta ihop den för att jag inte hinner. En sådan dag när det blir ett spontant möte och jag känner hur tiden till att göra annat bara tickar iväg. En sådan dag som jag blir stressad över att vi har mässa på torsdag och att en dag att utföra vanliga arbetssysslor försvinner. En sådan dag då jag sätter mig på bussen och försöker fokusera på vad de sjunger i låtar för att släppa jobb. En sådan dag då allt som inte är gjort snurrar i huvudet. En sådan dag då hjärtat slår lite snabbare emellanåt. En sådan dag som jag får dåligt samvete för saker som redan borde varit gjorda. En sådan dag som jag tänker att jag ska komma tidigare imorgonbitti. En sådan dag som jag försöker tänka att det bara är att jäkla jobb, inte mitt liv. En sådan dag jag försöker tänka att när jag väl är ledig ska inte mina tankar upptas av negativa saker och min ledighet ska definitivt inte påverkas av det. En sådan dag som vägen hem känns för jävla lång och jag orkar inte ta mig hem. En sådan dag där träning ersätts med pizza i soffan. En sådan dag var det idag! En sådan dag då jag trotts allt inser att detta var första gången på någon vecka jag kännt så när jag går hem. En sådan dag då jag hoppas att det dröjer veckor innan nästa gång jag känner så här igen. En sådan stund exakt just här och nu ner jag ser detta nerskrivet och inser att det är helt jävla korkat och meningslöst och ha ångest över detta, därför ska jag försöka att inte ha det! Adjöken!

Det blev höst år 2015 också. Jag kan inte påstå att jag förstår hur det gick till. Vid den här tiden brukar det kännas lite vemodigt, att sommaren är slut och att allt som man i våras såg fram emot nu är passerat. Men i år känns det inget speciellt faktiskt. Det känns i princip inte vemodigt alls. Förutom en helg för två veckor sen då jag kände mig som ensamaste människan i världen med världens tråkigase liv så tycker jag att det mesta är riktigt bra. Visst jag skulle vilja ha ett jobb där jag kunde känna mig klar när jag gick hem, jag skulle vilja ha löneförhöjning, jag skulle vilja orka springa längre än vad jag gör, jag skulle vilja ha ännu fler vänner att hänga med, jag skulle vilja ha en diskmaskin, jag skulle vilja slippa dagarna då allt känns som ett hamsterhjul, sova, jobba, ligga på soffan, sova, jobba, ligga på soffan, jag skulle vilja ha nya väggar i vardagsrummet och jag skulle definitivt vilja ha obegränsat med närhet och en filur att dela en massa med. Men det är så det är och för tillfället är jag fantastiskt nöjd ändå. Det slog mig idag att det största problemet jag haft de senaste dagarna är om jag ska lämna tillbaka ett par skor eller inte. När probmlemen är på den nivån är det fan riktigt bra! Just nu känns det som att om jag haft en pusselbit till i livet så skulle det varit komplett, ialla fall för det mesta. Undra om man kommer förstå och inse när ens liv är komplett. Om det ens någonsin blir komplett? När jag har den sisa pusselbiten kanske något annat fallit bort. Därför är jag nöjd så länge det finns fler pusselbitar än vad som saknas. Skål!