.

Igår kom det ett sådant samtal. Ett sådant samtal när man hör på den andra personen i telefonen att det är något, när hjärtat hoppar över några slag och händerna börjar skaka. Som jävligt tur var så var det inget som hänt mina nära och kära men det skulle mycket väl kunna vara de eller någon av dom istället för han som omkom. Sekunder fram eller bak, metrar fram eller bak så hade det varit dom. Sjuka hemska tanke. Helt galet och jag kan inte riktigt sluta tänka på det. Igår fick några människor det värsta jävla telefonsamtalet som man kan få, med den värsta jävla informationen. Några människor kunde inte pusta ut som jag igår för att det inte var deras anhöriga. Mår illa bara jag tänker på det. Jag får halvt dåligt samvete när jag slutar tänka på det, bara för jag vet att det finns andra som inte kommer kunna släppa de alls eftersom att det nu är deras verklighet. Samtidigt som jag vet att jag inte kan gå och tänka på det för mycket utan istället vara glad för att det som kunde ha hänt inte hände. Utan istället vara glad och tacksam så länge det inte är jag som får ett sådant samtal, för någon gång är chansen stor att det händer på ett eller annat sätt även om jag hoppas att det aldrig gör det. Sjukt att man vaknar och åker iväg för att aldrig komma fram. Och aldrig komma hem igen. Att livet kan ta slut på någon sekund. Fruktansvärt och det är så jävla svårt att ta in hur ömtåliga vi är. Hur snabbt allt bara kan vara slut.