.

Igår var en skitlång dag. Det blir lite så när man ses på möllan halv fyra, dricker i fyra timmar, och sen kommer hem halvfull med en känsla av att klockan är tolv istället för den riktiga tiden som är halv åtta. Idag är en ganska lång dag med känner jag. Frukost i stan imorse, sov någon timme för att bli av med huvudvärk, kolla lite tv, putsade ett fönster, lagade mat, studade. Känns underligt att studa en lördagskväll. Men folk är verkligen upptagna denna helgen verkar det som. Sandra och Robin är till och med på samma kräftskiva ikväll och här sitter jag ensam haha.

 

Vissa helger vet jag att jag skulle fått halvt ångest, men denna helgen har det varit skönt att lulla omkring utan några storslagna planer faktiskt. Tror de hade varit annorlunda om jag fortfarande jobbade, men nu har jag kommit in i ett ganska behagligt lunk med lagom mycker att göra. Verkar ha större behov av att göra saker när jag jobbar av någon anledning. Har dessutom kollat på resor. Igår på Möllan satt vi och pratade om allas långresor och det där rese-behovet som jag för det mesta känner att jag stillat ganska bra började puttra igen. En resa på flera månader lär bli svår. Men två veckor i vinter borde ju gå att få till kan man ju tycka.. 

 

Något annat jag gjort, gråtit.

För någon dag sen satt jag och grät vid köksbordet när jag läste att Kristian Gidlund gått bort. Jag var egentligen inte jätte "insatt" i honom. När jag lyssnade på hans Sommarprat för någon månad sen insåg jag att det var hans blogg jag någon gång råkat komma in på. Hans sommarprat var fantastiskt och berörde verkligen, men hans blogg fastnade jag aldrig riktigt för. Antingen för att det var jobbigt att gå in och läsa någons texter som man vet snart inte kommer finnas kvar eller för att hans inlägg var så himla mycket text. Djupa texter som man inte bara kunde skumma genom. Men där satt jag i alla fall vid köksbordet och såg på Aftonbladet att han gått bort, jag sa något högt för mig själv, grät, gick in på hans blogg, läste några av hans sista inlägg, läste inlägget från hans familj och grät ännu mer. Ikväll grät jag en timme medan jag läste "berättelsen" från en som var med i tsunamin och förlorade sin lillasyster. Hemskt. Och det är nästan alltid samma sak, jag får dåligt samvete för att jag kan släppa det och gå vidare. För att jag ena sekunden kan sitta och gråta för att någon minut senare gå ut genom dörren och fortsätta att leva som vanligt medan någon annan inte kan det. För att andras liv är upp och ner. För att andras problem är mycket större än mina och för att jag inte inser det på riktigt fören jag sätter dem i perspektiv med andras problem som verkligen är stora. För att mina problem kommer att fortsätta kännas "stora" fram tills den dagen då jag kanske tyvärr verkligen är med om ett stort. För att jag vill inse detta och inte gå och oroa mig för saker som inte är ens i närheten av många andra saker man kanske kan komma att behöva oroa sig för.