.

Den där ribban som man kanske inte satt lika högt som andra.
När man sitter med tre andra personer som pratar om sina gymnasiebetyg och sitt högskolepoäng och de inte är riktigt nöjda för att de inte riktigt har det högsta man kan ha. När man sitter där med sina fjuttiga betyg och sitt kassa högskolepoäng och känner att man inte har så mycket att tillägga i just den diskussionen. När man tycker de är gött med slappa seminarier medan andra tycker att det krävs för lite av oss på dem. När man träffar 20-21 åringar som är så jävla seriösa och verkar veta exakt vad de vill och det känns som att man är yngre än dem. När man älskar att glassa omkring när det inte är några föreläsningar medan någon annan blir för rastlös av det. När någon läser mycket mer poäng än vad en termin egentligen är på. När någon engagerar sig som fan i nationer och ditt och datt. När någon säger att de ska ut och springa ikväll och man frågar hur långt dem brukar springa, när man får svaret tillbaka att "det inte är så långt, jag sprang längre förr, nu blir det bara typ 12-13 kilometer". Då känner man sig inte så nöjd längre med sina kilometer som man lyckas få ihop. 

 Det är lite då som man för en stund undrar om man satt ribban lite för lågt i sitt liv. Men i nästa sekund tänker jag att jag inte hade trivts med att plugga sådär mycket, jag strävar förmodligen inte efter samma jobb som dem. Jag vill mest bara ha ett jobb där jag inte har ångest över att gå till dit, där jag trivs med dem som arbetar, där jag inte tjänar för dåligt och där det är variation på vad jag gör. Då är jag nöjd tror jag faktiskt. Jag må ha kassa betyg och ett kasst högskoleprov, men jag kom i alla fall in på min utbildning på något konstigt sätt. Jag skulle dessutom aldrig byta ut resorna mot att börja plugga tidigare. 

Då kan jag nog mest bli avis på själva biten att folk verkligen vet vad de vill med sina liv.
Sen hade de ju varit trevligt om man kunde springa 13 kilometer bara sådär också!