.

Det där när man känner sig totalt nollställd. När man är där men ändå inte. När man är hemma och känner sig okey men sen ger sig ut bland folk och känner att man inte pallar. När man inte pallar engagera sig och inte pallar  vara glad. När man vet att om man bara rycker upp sig så kommer det att blir så mycket roligare, men av någon anledning så rycker man inte upp sig ändå. När man tänker att man får skylla sig själv men man bryr sig inte om det heller. När man nästan älskar stormen Sven lite för att man bara kan sitta inne och uggla samtidigt som man hatar den när man är ute och den komplicerar livet för en. 

 

Såklart hade det inte slutat blåsa imorse och så klart var det en dag jag skulle till Lund. Var i valet och kvalet om jag skulle skita i gruppmöte och seminarie eller om jag inte skulle göra det. Slutade med att jag sket i gruppmötet och gick på seminariet. Tänkte att en bussresa dit inte kunde vara lika jobbigt som att göra en kompleteringsuppgift och sen på eftermiddagen skulle ju de kära tågen börja gå igen sas det. Men icke. När jag skulle hem var tågen inställda igen och varje jävla buss till Malmö körde full förbi. Lagom oglad, frusen, hungrig, irriterad och så jävla nära bölningsgränsen. Men två timmar senare och ett knäckebröd senare kastat i golvet i frustration i låg jag i alla fall i ett stycke efterlängat varmt badkar. Tack någon för att jag inte kom hem till strömavbrott! Tack någon för musiken! Tack någon för mina två varma filtar! Tack någon för att jag har en plan på en julklapp till Sandra som ska börja pysslas ihop nu. Tack mig själv för att jag tog mig i kragen innan och orkade köpa ett choklad fast att jag inte var sugen på det! Tack för att det finns ett bra träningspass imorgonbitti.