.

Igår var lite en sån dag. Jag tänkte lite extra på pappas kompis som var med i en motorcykel olycka i sommras och som poff bara dog, på pappas bästa kompis som blev knivmördad när han typ var femton, på de fyra ungdomarna i Thailand som krockade med en lastbild som kommer över på fel sida vägen och poff dog och på filmen som jag och Sandra såg igår där en kvinna ramlade av en båt, slog huvudet, hamnade i koma och poff bara dog.

Måste vara ännu svårare att hantera för familj och vänner när det inte ens är personernas eget fel. När det är någon sjuk jävel som dödat någon bara för att, när en lastbil kommer över på fel sida, när en alkolist kör på någon eller när någon blir knivmördad för att de inte har några cigaretter att ge bort.

.

Det är galet. Poff så kan det hända något också finns man eller någon som man känner inte längre.

Tänk det där samtalet. Samtalet som föräldrarna till de omkomna ungdomarna fick där de berättade om att de är döda. Tänk att man kommer att få sånna samtal i sitt liv. För det finns ju inte att man aldrig kommer att få ett sånt besked, folk dör ju oavsett om det är olycka, mord, sjukdom eller av ålder.

Dedär gångerna det ringt hemma och någon annan i familjen svarar och man bara hör några ord eller att man innbillar sig att rösten låter väldigt annurlunda och man tror att något hemskt har hänt, när man tittar på personen som sitter mitt emot en och ser i den andras ögon att de tänker samma sak som en själv.

Som när de ringde mitt i natten från Malta och sa att Sandra och hennes kompisar blivit misshandlade och jag låg i min säng och lyssnade på samtalet och trodde att mitt hjärta skulle banka ur kroppen. Nu var det inte alls så farligt som man inbillade sig just då, inte farligt alls i princip.

Eller när vi var på Skara Sommarland en sommar och en kille hoppade rakt på Sandra i vattnet från typ tre meters höjd. När hon kommer upp med huvudet över vattnet med blod rinnande ur munnen och gallskriker, när jag och Sussie simmar ut och försöker simma in med henne, när pappa hoppar rakt över en familj för att hjälpa oss, när hon äntligen kommer upp ur vattnet, när hon klagar över att hon har jätte ont i nacke och rygg, när hon åker iväg i ambulans och framförallt när jag hör henne fråga pappa på fullaste allvar om hon kommer att dö.

.

Det kommer att komma gånger som de kommer att vara exakt så där hemskt som man tror. När man inte känner den där lättnaden i hjärtat och kan pusta ut för att det inte var något eller inte hände något värre. Det skrämmer mig som fan. Jag hatar när det ringer mitt i natten!

.

Lika snabbt som jag hamnar i den obehagliga medvetheten lika snabbt kan jag glida ur den igen och tro att jag är lika imun mot livet som många andra tror - det händer aldrig mig, min familj eller mina vänner.

Man kan ju inte gå omkring och tänka på döden hela tiden, då hade man ju inte kunnat leva för fem ören.

Fast det är nog inte döden i sig som jag tänker på, mer att så fort något kan hända och hur sjukt det är att någon bara kan försvinna för att de befann sig på helt fel ställe.

Fyra personer som sparat pengar, kanske planerat sin livs resa, längtat och räknat ner dagarna tills de ska åka och sen dör dem helt plötsligt på denna resa bara för att någon som kör en lastbil av någon anledning råkar köra över på fel sida vägen och att de råkar befinna sig exakt där just då.

.

Jag undrar hur många gånger man varit på väg att råka ut för något. Om man hade kunnat se hela sitt liv ur ett annat perspektiv. Om man hade gått den vägen som man tänkte gå egentligen, om man inte hade tittat bak den där gången, om jag hade gått hem själv från den nattklubb själv just den natten i Colombia, om vi hade stannat kvar längre på det stället i Brasiien där man som turist inte skulle vistas. Ja listan kan ju göras lång.

.

Äe, gud vad allvarligt detta blev. Resten av dagen ska inte innehålla något allvar, bara trevligheter.

- Städning av lägenheten (undra hur länge jag kommer tycka att det är kul att städa här?)

- Hem till Jonna med de andra klasstöserna och planera Paris

- Ha kafferep med Mackan