.

Jag tycker att det är så jäkla underligt att livet forstätter som vanligt när det händer något dramatiskt. Kanske är det inte exakt som vanligt men efter en tid så kommer det att bli sig någorlunda likt igen.
Någon dör, man gör slut, man råkar ut för något, man tappar bort en vän osv. Nu har jag inte personligen varit med om någon som har dött en "ovanlig hemsk död" eller dött ovanligt tidigt, inte heller har jag själv råkat ut för någon jättehemsk olycka så jag kan väll kanske inte se just det med helt rätt ögon..
Men ändå hursom så kommer livet ändå att gå vidare. Och det är det som är just det sjuka. Ens värld vänds totalt upp och ner och ändå kommer man så småning om att fortsätta. Man kommer att gå upp på morgonen, man kommer att äta middag, man kommer att åka med samma buss, man kommer att fortsätta borsta tänderna. Detta trots att allt inte alls är som vanligt, men tillslut är det det som kommer att bli vanligt för en.

En dag när något av detta hemska kommer att hända kommer jag säkerligen att tänka att jag inte borde ha tänkt på det förr, för när jag väl är i det kommer jag inte att kunna komma undan lika dant som jag kan göra nu. 
För hur som och hur gärna man inte vill att de ska ske så vet man att man under hela sitt liv med jäävligt stor sannolikhet kommer att vara med om något fruktansvärt. Jag menar, även om man inte känner dem så hör man hela tiden om folk som dör i någon hemsk sjukdom, någon tar självmord, någon blir mördad, någon är med om än det sjuka och någon än det  sjukare. Och en dag under hela livet så kommer det vara antingen jag själv som råkar ut för något eller någon vän/familj. 

Men just det att livet bara kommer att fortsätta gå fast att det händer något känns bara så himla konstigt. 
När det sen har gått en tid kommer personen som man inte har kvar i sitt liv längre dessutom på ett eller annat sätt kunna bli ersatt. Inte alla kan bli ersatta, och jag menar inte att det bara är till att bara byta och sen är allt bra. Vissa människor kommer aldrig till att kunna bli ersatta. Men på något sätt kommer det ändå att bli så. En ny pojk/flickvän, ny man/fru, ny bästa kompis osv... de kommer nog nästan alltid att kunna bli ersatta hur konstigt det än låter och känns. Även om man kanske kommer att sakna något av det gamla så kommer det att kunna bli ersatt, kanske är det inte bättre, men det är ersatt.
Hum..nu känns "ersatt" som ett väldigt konstigt, dåligt ord och det låter inte alls bra!

Jag menar nog egentligen inget spec med detta tror jag, bara att det är ett konstigt liv vi lever.
oberäkneligt är det med. Ena stunden är det några som kan dö för varandra, de älskar varandra över allt annat, de har hela sin framtid planerad och allt är bra. Ett år senare har de skilt sig, nästa år igen är de gifta och har en ny man och en ny fru. En människa som de skulle göra allt för är borta och hej hå så är där en ny fru som de skulle kunna dö för. Jag förstår det fullt ut samtidigt som jag inte förstår ett skit av det.

En vacker dag kommer jag antagligen säga till mig själv lika dant som man ibland kan läsa om äldre personer i tidningar och på tv som får frågan om vad de skulle ha sagt till sitt "unga" jag om de hade haft möjlighet, och de svarar "Att de önskar att de inte skulle ha tänkt, funderat och oroat sig för framtiden för att det löste sig ganska bra ändå"! Hej och hå vad jag kommer att säga så till mig själv, för jag är ganska för ofta en hejdundrans person att göra just det. Inte för att jag vill det, utan för att jag bara gör det.
Om jag skulle sluta tänka på sånt här skullde det krävas att jag slutade att se dödsannonser, slutade att läsa bloggar som handlar om sjuka/döende personer, jag skulle sluta läsa om personer med kärleksproblem som man själv kanske känner igen sig i ibland, jag skulle få sluta läsa/se personer som i mina ögon (det kanske inte alls är så) har ett perfekt liv, perfekt kärleksrelation, perfekta vänner osv som man jämför sitt eget liv med. 
Det är inte alls det är jag är onöjd med mitt liv, i det stora hela är jag faktiskt jävligt nöjd om jag tänker efter på riktigt och på allt. Men ändå så ifrågasätter man det när man ser/hör andra som har det "perfekta"! Och nä, det är inte det att jag springer och är avundsjuk på folk, det är bara det att jag ifrågasätter mig själv! 

Nä hej och hå vad detta blev allvarligt och djupt.
Men så kan det gå när jag är lite allmänt blödig&bölig och råkar komma in på någons blogg som nyligen har dött.
Det blir så tydligt på något sätt. Överst kan man läsa ett inlägg som någon anhörig har skrivit, och bara några inlägg längre ner kan man läsa vad den "riktiga bloggens skrivare" har skrivit när han/hon var i livet fast att hon/han inte alls är det nu längre. Att jag dessutom som inte är en anhörig bara kan trycka ner sidan när jag inte vill läsa mer, tycker att tårarna rinner lite för mycket och inte vill se mer av det hemska kan göra det,  medans dem som är i skiten inte bara kan trycka bort det. Det är allt konstigt när man funderar på det.

Som sagt livet är konstigt och oberäkneligt. Men för det kan man ju inte gå och tänka på att man någon gång kommer mista en nära anhörig på ett eller annat sätt, att jag kanske kommer vara med om världens jobbigaste skilssmässa att jag kanske kommer dö i en hemsk sjukdom, att..ja ni fattar. Jag veeet att man inte kan gå omkring och tänka så, jag veet att man inte kan gå och tänka på saker som kaanske kan hända i framtiden och jag vet att man ska leva här och nu! Så nu har jag förhoppningsvis fått ut tankar om både det ena och det andra och kan leva här och nu ett tag, innan det är dags för sånt här mojs igen hehe! Nästa gång, om det blir en nästa gång är risken stor att det handlar om val, om man funderar för mycket på olika val blir man knäpp..
....just därför ska det nog inte komma något mojs om val, då kanske jag blir knäpp på riktigt ;)

Nä, nu är det verkligen nog med detta för seriösa. Nästan så seriöst att det inte borde publiceras utan stanna i huvudet!
Sussa sött gott folk =)

Tjingeling!