.

Nu, nu är jag där igen.
När det är allt, inget, allt och allt som bildar sjutusenfemhundrafemtioåtta tusen olika tankar och känslor i huvudet, magen, hjärtat, halsen..ja var fan som helst!

Alla dessa sjutusenfemhundrafemtioåtta tankar och känslor vill jag på något sätt skilja från varandra och få ut, skrivit eller vad fan som helst. Men de klyddar bara ihop sig i varandra och istället för att reda ut dem var för sig bildar de bara en konstig och känslosam satans massa.
De kommer lixom upp små meningar om allt möjligt i huvudet, men de skulle nog vara omöjligt att få ihop det till något, ingen skulle förstå och värst av allt är att jag själv antagligen inte heller skulle kunna förstå. Jag förstår ju inte nu, så varför skulle jag förstå då. Kan jag inte förklara det för mig själv hur ska jag kunna förklara det för någon annan?
Jag blir seriöst så jädrans fruktansvärt trött på mig själv då och då.

Ena stunden känns saker på ett sätt, andra stunden är det totalt jävla tvärtom. Varför?
Rädsla, eller vad sjutton är det frågan om?

Och ja, jag vet vilket som förmodligen är den största anledningen till allt detta, men jag tvivlar och nästan vet ändå ganska starkt att det inte bara är eller kan vara det. Men det är också sånna saker som bara är en massa som flyger omkring och inte heller går riktigt att förklara eller helt få ut.

Nu hade varit ett jädrans bra tillfälle att ha en bärbar dator så man kunde sitta någon annanstans än mitt i huset där hela tiden någon går förbi. Kommer någon komma in här nu och frågar något kommer jag med stor sannolik börja böla. Jag har blitt den böligaste och blödigaste. När jag är detta "jaget" kan jag börja böla för allt möjligt, man känner sig som en tönt. En enda tanke som kommer fel, en viss bit ur en låt som kommer just då, något man läser på någons blogg, något man hör, något man ser,de behöver inte ens vara något sorgligt, det kan vara något fint som typ två gamla människor som går och håller varanda i handen...osv. Satt på jobb igår och läste dödsannonser (vet inte varför jag tvunget ska fortsätta med det) och nästan böla.
Jag hatar dendär krampaktiga känslan i halsen man får när man håller sig för gråt.

Detta är en av anledning till att jag känner att jag kanske "måste" åka iväg till hösten/vintern.
Kan verkligen inte påstå att jag längtar efter att göra det, det jag längtar efter är att komma hem från det och ha gjort det. Måste dock erkänna att jag är rädd för det jag går och inbillar mig, att allt ska vara bra när jag kommer hem igen och att jag själv ska vara bättre. Inte bättre mot andra utan mot och med mig själv.
Men egentligen vet jag att jag inte kan gå och inbilla mig det för så behöver det ju inte alls bli.

Näe usch, nu får det vara slut med detta "jag tycker synd om mig själv pratet" för idag. De sjuka är att om jag läser detta när jag är gladare igen kommer jag inte förstå mycket av det, läser jag det sen igen när jag e som jag e nu kommer jag att  förstå precis allt. Jag har gått och blivit två människor, en i skiten och en mindre i skiten...
..fast det finns en glad då och då med, den får jag inte glömma bort för då kommer detta kanske spåra ut totalt.