.

Det blev höst år 2015 också. Jag kan inte påstå att jag förstår hur det gick till. Vid den här tiden brukar det kännas lite vemodigt, att sommaren är slut och att allt som man i våras såg fram emot nu är passerat. Men i år känns det inget speciellt faktiskt. Det känns i princip inte vemodigt alls. Förutom en helg för två veckor sen då jag kände mig som ensamaste människan i världen med världens tråkigase liv så tycker jag att det mesta är riktigt bra. Visst jag skulle vilja ha ett jobb där jag kunde känna mig klar när jag gick hem, jag skulle vilja ha löneförhöjning, jag skulle vilja orka springa längre än vad jag gör, jag skulle vilja ha ännu fler vänner att hänga med, jag skulle vilja ha en diskmaskin, jag skulle vilja slippa dagarna då allt känns som ett hamsterhjul, sova, jobba, ligga på soffan, sova, jobba, ligga på soffan, jag skulle vilja ha nya väggar i vardagsrummet och jag skulle definitivt vilja ha obegränsat med närhet och en filur att dela en massa med. Men det är så det är och för tillfället är jag fantastiskt nöjd ändå. Det slog mig idag att det största problemet jag haft de senaste dagarna är om jag ska lämna tillbaka ett par skor eller inte. När probmlemen är på den nivån är det fan riktigt bra! Just nu känns det som att om jag haft en pusselbit till i livet så skulle det varit komplett, ialla fall för det mesta. Undra om man kommer förstå och inse när ens liv är komplett. Om det ens någonsin blir komplett? När jag har den sisa pusselbiten kanske något annat fallit bort. Därför är jag nöjd så länge det finns fler pusselbitar än vad som saknas. Skål!