Ljusglimtar
Det är fasiken vad seg våren och värmen ska vara i år men ack vilka
ljusglimtar den kan bjuda på ändå lite här och var.
Att minnas
Mar. 19, 2013
Jobb idag. Det gäller att ta tillvara på tiden nu innan det blir varmare. Ialla fall jobbmässigt för med värmen kommer också alla jävla samtal. Lat och bekväm som jag är så har jag ju såklart inte sökt mig något annat jobb så jag får ju själv skylla mig att jag kommer att klaga satan i sommar. Dock inte lika mycket som förra när jag jobba typ hela jävla sommaren. Denna bjuder på lite mer än tre veckors ledighet. Mindre pengar men mer lycka och njutning förhoppningsvis!
Igår var jag både duktig och oduktig. Duktig för att jag tvättade och städa som en galning och gjorde allt det där som jag inte vanligtvis brukar göra när jag städar. Oduktig för att städandet "krävde" att jag sket i en lektion och bytade ut träningen mot att käka på Mc donalds. Meen meen!
Det var en trevlig vecka som passera. Förutom jobb, skola och mys med Robin bjöd den på lunch och en tur i stan med Sara, middag och en massa snack i Johannas nya lägenhet med Carro och Linn, en kväll med kvalitetstid med frugan som var nere, en jäkligt lång tur ute i blåsten (fan vad det ska blåsa alltid), 25:års partaj och sen middag i tygan med familjen och mormor.
Snart fika..
Morfar
Den dagen var första dagen på fyra veckor som mormor inte hälsade på dig på sjukhuset. Vi var var hemma hos er och hjälpe mormor i trädgården och åt middag, där du brukade sitta var det tomt. Jag tänkte att jag förmodligen aldrig mer skulle få se dig sitta där med dina gula glasögon och det kändes tomt och konstigt att du inte var där. Vi hjälpte mormor att diska efter att vi ätit och sen gick vi till bussen. Vi åkte hem om till mig och hämtade lite saker eftersom Sandra tyckte att jag skulle följa med till Tygan. Vi väntade på bussen och jag tittade av någon anledning på telefonen och såg att det ringt från din och mormors hemtelefon. Jag ringde upp och tänkte att mormor bara skulle höra om vi kommit hem bra. Mormor lät hyfsat som vanligt men sa att de ringt från sjukhuset och sagt att de inte trodde att du skulle överleva natten och att hon inte kunde få tag på mamma. Jag sa att jag skulle försöka få tag på henne och la på med bultande hjärta. Sa till Sandra att vi skulle ringa efter mamma när vi gått av bussen.
Bussen kommer och den är full med folk, jag får ångest över att vi inte ringer direkt. Tänk så hinner det hända något, denna dag som är den enda som mormor inte varit och hälsat på dig. Ringer mamma på jobb och får typ inte fram något eftersom jag suger på att prata när jag är ledsen. Mamma hämtar mormor och de åker till dig på sjukhuset, jag och Sandra åker hem och vet inte vad vi ska göra, vad gör man när man väntar på att någon ska dö? Jag vill inte åka till dig på sjukhuset och får ångest över att jag kanske borde göra det. Vi vet inte vad vi ska göra förutom att tända ett ljus. Timmarna går och jag och Sandra sitter i sängen och tittar på tv och är livrädda för att telefonen ska ringa. Mamma kommer hem senare på kvällen eftersom läget är ofärändrat och de sagt till dem att de ska ringa efter dem om det blir sämre med dig. Jag och Sandra blåser ut ljuset och automatiskt tänker jag att nu dör du för att vi släcker ditt ljus. Vi går och lägger oss och vid ett på natten hör jag hur mamma också går och lägger sig. Två timmar senare hör jag hur telefonen ringer och mamma svarar att hon kommer om en stund. I fjorton timmar sitter mamma och mormor brevid dig utan att läget förändras och vi andra vet inte riktigt vad vi ska göra, vad gör man när man väntar på att någon ska dö förutom att nervöst vänta på att en telefon ska ringa?
Mamma och mormor lämnar dig för att kunna åka hem och sova på riktigt en stund. En hel natt går utan att de ringer från sjukhuset och mormor berättade att hon blev så orolig att er telefon gått sönder eftersom de sovit en hel natt utan att de ringt. Jag och Sandra bestämmer oss för att åka och hälsa på dig en sista gång ändå. Du ligger i princip bara och andas och det ser inte ut som du. Att komma dit var inte lika jobbigt som jag hade tänkt, men så fort du gjorde något oväntat som att börja hosta eller något var jag rädd att du skulle dö just där och då. Jag börjar inse att när jag lämnar ditt rum som du ligger i nu är det sista gången som jag någonsin kommer att få se dig levande. Jag håller dig i handen och säger hejdå morfar med en klump i halsen innan jag och Sandra går ut. Jag gick hem och det blåste som fan, av någon anleding kände jag mig ganska lättad. Torsdagkväll till söndagkväll känns som en enda lång dag och jag ville inte direkt göra något eftersom vi aldrig visste när du skulle dö och för att jag inte visste riktigt hur jag skulle reagera när de väl hände. Mormor och mamma satt hos dig i så himla många timmar under dessa dagar. Jag tyckte synd om dig som bara låg där och undrade om du visste vad som skulle komma och jag tyckte synd om mamma och mormor som visste vad som skulle komma och bara kunnde sitta och vänta.
Det blir en sjuk känsla när man glömmer det för ett tag och kanske fjöntar sig och skrattar, när man sen kommer på det känns det jättefel att göra det eftersom att du ligger och håller på att dö. Jag blir enormt rastlös och orolig i kroppen av att bara gå och vänta och till sist så vill jag hemskt nog bara att det ska hända eftersom vi vet att det ändå inte finns något annat sätt som de kan sluta på. På söndagen åker mamma och mormor hem på eftermiddagen och jag åker hem till Robin och käkar middag. Jag sms:ar Sandra och frågar hur de går och vad dem gör. Hon svarar att de kollar på tv men att jag väll kan ringa när jag kommer hem. Jag ringer när vi kommer hem till mig och då berättar Sandra att du gick bort kvart över sju, mamma och mormor var inte hos dig just då. De åker till dig en sista gång och för att hämta dina saker. Det kom plötsligt även om jag väntat på det, samtdigt som det inte känns någon skillnad från de andra dagarna sen i torsdags och samtidigt som jag känner lättnad för din skull och för att slippa vänta på något som jag vet ska komma.
Om två veckor ska vi ha begravning för dig, på mormors födelsedag. Mormor tyckte att det var okey men jag tycker att det känns konstigt. Tänker på begravningen med en del ångest, ser inte alls fram emot de. Ungefär samma ångest som jag hade när du legat på sjukhuset i två veckor och jag inte hade hälsat på dig än för att jag tyckte att det kändes så jobbigt att göra det. När jag sen väl hade bestämt mig för att hälsa på dig en dag med mormor fick jag ångest att du skulle hinna gå bort innan jag hunnit hälsa på. Jag är så glad att jag hälsade på den dagen. Du var klar i huvudet och inte lika förvirrad och borta som några dagar innan. Du såg ganska annorlunda ut då med. Du var ännu smalare än vanligt, massa svarta blåmärken på armarna från alla stick, ditt hår stod åt alla håll och det var första gången jag såg dig utan dina löständer. Men du var med och frågade en massa saker om hur det gick med jobben som Sandra sökte och hur det gick med Robins flygande. När vi gick hörde vi att du sa till mannen brevid att "det var mina flickor det".
Det som gör det "lättast" med din död är att du fick uppleva mer än nittio år och att du fick dö en "rättvis" död. Det gör att det känns lättare där inne i hjärtat. Jag tror ju inte på någon himmel direkt, men vi kan ju låssas och isåfall har himmeln nu fått en ängel som kommer att sitta och berätta en massa saker om än det ena och än det andra. Du har alltid varit klar i huvdet förutom några av de sista dagarna och berättat en massa saker. Så mycket saker så att man tillslut inte har hängt med över huvudtaget utan bara suttit och och sagt ja, nä och hum och ibland önskat att du skulle bli tyst. Vet att jag nu de sista åren tänkt vid vissa av dessa tillfällen att jag en dag aldrig mer kommer få sitta och lyssna på detta. Dom dagarna har kommit nu och jag kommer aldrig mer att kunna sitta och lyssna på dig på riktigt. Vad jag dock inte tror att du vet är att jag på min telefon har en två minuters video inspelad på dig när du sitter på din stol i köket och berättar om något. Den är idag guld värd! Vila i frid min älskade fina morfar ♥
.
Meningslöst
Mars
Att vakna av att det är ljust i sovrummet och veta redan innan man drar upp persiennerna att det kommer vara blå himmel som möter en. Underbart. Idag är det ju dessutom första mars, tycker att vintermånaderna har gått hyfsat snabbt denna vintern faktiskt av någon anledning. Det är fortfarande kallt och lite halvvinter, men vad gör det egentligen när man vet vad som väntar runt hörnet. Det är nu vi har hela våren och sommaren framför oss!
Idag är det egentligen skola några timmar. Men jag tänker planera om dagen, sticka och träna sen hänga i solen med Sandra och mysa!
